Jag vill bara skrika, gråta, slå sönder nåt. Allt är så förbannat orättvist i det här jävla livet. Människor man inte vill något hellre än att vara nära försvinner ändå, och det finns inte ett skit man kan göra åt det. Man kan tycka hur mycket som helst om någon, men om livet bestämt sig för att komma ivägen spelar det ingen som helst jävla roll vad man tar sig för. Någon fastnar i en, helt utan mening och utan något som helst mål. Man varken vill, kan eller tror det. Men man känner det. Sen hjälper det inte vad man säger eller gör, för känslan gör som den vill ändå.
Och du kommer aldrig vara vem som helst för mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar