...

Usch, inte min dag idag. Det känns som att alla andra har en plats att vara på utom jag. Som en dum pusselbit som inte passar in nånstans. Vad jag än gör känns det bara som det blir fel. Som om jag bara står bredvid och tittar på när alla andra väljer sina vägar, kommer någonstans och hittar det som gör dom lyckliga. Men jag bara står kvar. För jag vet inte vad jag vill, vart jag ska eller vad som gör mig lycklig längre. Det känns som jag har tappat bort vad som är jag. Och jag trodde att det skulle gå över, men det gör det inte.

Det finns liksom inget sammanhang längre. Jag vill vara själv men jag hatar att vara ensam. Jag vill att du ska se på mig men jag vågar inte titta tillbaks. Jag vet egentligen att jag kan jag också men jag tror inte att det jag har duger i andras ögon. Jag gör saker för att andra vill det, för att jag inte själv vet vad jag vill. Jag längtar alltid någon annanstans, önskar alltid att jag hade något annat, att allt var annorlunda. Jag tror inte på mig själv längre, jag låter andra göra det åt mig. Och det dom tror, eller det jag tror att dom tror, det blir jag. Jag undrar när jag blev så förbannat självkritisk, och jag undrar varför.

Egentligen vet jag ju, det är inte svårare eller enklare än att det blir inte annat än vad jag gör det till. Det är bara jag själv som kan välja åt mig, jag som måste tro på mig, se till att jag blir lycklig. Fatta att jag också duger. För om inte jag räknar med mig själv gör ingen annan det heller. Men vad gör man om man någon gång på vägen slutade med det och inte kan hitta tillbaks igen?