När en fannie ska fiska

Att fiska är faktiskt bland det skojigaste jag vet, de visste ni inte va?! Det var en gammal pojkvän som introducerade mig i detta nöje. Det utan konkurrens allra roligaste var att rycka strömming. Jag hade tillochmed ett eget rycka-strömming-spö. Sen dess har det av förklarliga skäl som o-fiskande pojkvänner och båtbrist inte blivit så mycket med det här fiskandet, förutom det jag ägnat mig åt på krogen eller på barnkalasen. Men under tiden jag va tillsammans med den här killen var det alltså bland det roligaste jag visste. Men frågan är hur rolig jag var som fiske-sällskap egentligen?  

Det var äntligen dags för rycka-strömming säsongen. Som jag hade längtat efter att få prova det! Vi åkte ut med hans båt, varsitt fiskespö och en hink. När vi kommit fram till det ställe där han ryckt strömming "hur många gånger som helst" ser jag en skylt där det står livsfarlig elkabel på. Livsfarlig elkabel jaahaa..smått hysteriskt påpekar jag detta, ska vi verkligen slänga i ett ankare här? Kan inte det vara rätt farligt? Annars skulle det väl inte vara en skylt där? Tänk om den fastnar i kabeln? Ja, ni förstår. Förmodligen var väl den här kabeln antingen nedgrävd eller alldeles för stor för att  fastna i, och nu när jag tänker efter vet jag inte ens om det stod livsfarlig el-kabel, eller bara el-kabel. Och hade det varit så himla farligt hade väl någon av alla andra och inte minst min pojkvän som fiskat där dött för länge sen. Och detta försökte herrn i fråga intala mig, men jag såg redan ett hav av elektricitet och en väldigt otäck död framför mig, och det är ju inte den lättaste bilden att sudda ut ska ni veta.

När jag väl förlikat mig med mitt öde att kanske bli el-chockad mitt ute till havs (eller om det var en brygga sisådär fem meter därifrån kanske..) var det dags för själva meningen med det hela. Han visade hur man lät snöret med alla krokar på åka ner i vattnet och hur man ryckte för att strömmingarna skulle fastna. När jag trodde att jag förstått konceptet tog jag mitt spö och firade ner krokarna i vattnet. När jag ryckte lite i det kändes det som det fastnade typ, hundra fiskar? Jag snurra upp snöret igen och snart var alla hm, sju? fiskar uppe mitt framför ögonen på mig. Då kom nästa problem. Vad fan ska jag göra nu då? Ja, ta av dom och lägga dom i hinken kanske? Men har ni någonsin sett hur otäckt en fisk stirrar på en? Och hur förbaskat mycket dom sprattlar när man krokar fast dom lite grann? Min pojkväns fiskande reducerades ganska snabbt till det mindre roliga "ta-bort-fiskar-från-fannies-krokar". Och så var det med det, jag kunde inte, även om jag i ärlighetens namn gärna hade velat vågat, röra fiskarna en enda gång av alla gånger vi var ute på strömmings-ryckning.
  
En annan gång skulle vi fiska med vanliga fiskespön, alltså typ mörtar, gäddor. Sånt där ni vet? Jag visste iallafall inte riktigt kan jag säga. Vi åkte till en ö. Jag fick ett spö och ägnade mest tiden åt att hoppas på att inget allt för stort skulle hugga i min äckliga lilla mask, som jag som ni kanske kan gissa inte satte dit på egen hand. Min pojkvän däremot fiskade upp en hel massa fiskar, jag funderade en stund på varför han inte la alla i hinken utan i en typ, provisorisk vatten-pöl han styrt upp. Jag frågade efter en stund, och han svarade att  

Han - jamen dom där fiskarna går inte att äta Fannie.
Jag - Men varför kastar du inte i dom igen då?
Han - För då fiskar man bara upp samma fiskar hela tiden.
Jag - Men vi kastar väl i dom sen...?
Han - Nej det behövs inte, fiskmåsarna äter upp dom sen när vi åkt
Jag - VA!? NÄE VAD HEMSKT SÅ KAN MAN VÄL INTE GÖRA!
Han - Haha, jo?
Jag - Näääääe, du får inte. du MÅSTE kasta i dom sen..
Han - Nä nä, okej. Vi kastar i dom sen då..
Jag - Loooovar du?
Han - Ja ja ja

 När vi sen var på väg hem (alla fiskar som inte låg i hinken hade fått skutta hem till sig sina fruar och barn igen, thanks to superfiskräddaren fannie) så ville min pojkvän stanna och fiska gäddor. Jag hade nog i ärlighetens namn inte sett en gädda på nära håll förut, så det var först när han fiskade upp en som jag blev varse hur otäckt lika en tyranosaurus rex dom faktiskt är! Han kunde säkert svälja minst min arm. Jag övervägde allvarligt och högljutt att skutta ner i vattnet hellre än att dela båt med den..där. Men jag insåg såklart (klok flicka som jag är) att dom förmodligen var betydlig fler utanför än inuti båten. Men jag höll minsann noga koll på honom hela vägen hem.

Och sen är det ju det här med att äta fisken, den här pojkvännens mamma var jätte duktig på att tillaga det vi kom hem med. Ja alltså hon gjorde väldigt god mat jämt, men just när vi kom hem med gäddan vi fiskat upp och hon sa att; ja men då kan vi ju äta gädda ikväll, vad gott! fick jag verkligen anstränga mig för att inte se allt för tveksamt ut. Man kan ju tycka att jag borde ha tänkt på att oftast är ju själva poängen med att fiska är att man faktiskt tänkt att äta upp det man fiskat.

SÅ, vem tar med mig på en rycka-strömming dejt? Pretty please..